Boken
handlar om Johan Kraft, hans mor Bodil och hans syster Monica. Man får följa
Johans uppväxt från första året i skolan 1970, genom grundskolan och gymnasiet
fram till och med när han ska börja läsa juridik i Lund. Boken är bra och
intressant, men den står mig allt för nära. Dock var det trevligt att träffa
Torbjörn fredagen den 27 september på Akademibokhandeln och få hans autograf.
Jag
har ganska svårt att samla tankarna för att skriva om boken. Boken sätter igång
minnen som jag har haft längst ner i minnenas skåp. Hade boken handlat om en
flicka kunde den nästan ha handlat om mitt liv. Jag är precis som Torbjörn född
1964 i ett av Malmös arbetarkvarter och känner mig faktiskt fortfarande som en Underdog som hela tiden måste slåss mot samhället för man
inte är född i medelklassens, eller i övre medelklassens värld. På varje sida
väller minnena fram. Man är tillbaka till kriget mellan gårdarna. Johan och
hans kompisar slogs mellan HSB och Riksbyggen. Vi var tre HSB föreningar och
tre gårdar. På våren var det alltid olika former av krig mellan gårdarna. På
min gård bodde de starkaste och tuffaste killarna, så vi vann alltid. Jag hade
alltid de senaste i form av Jeans från Gul & Blå eller Puss och Kram.
Affärerna låg mitt emot varandra på Djäknegatan. Min byxor var så tajta att jag fick
sprätta upp dem varje kväll och sy ihop dem på morgonen. Jag hade skinnjackan
som var så kort att den knappt nådde ner till magen, eller den korta vita
täckjackan med stjärnor typ amerikanska flaggan. De, Johans mamma kallade
”urininfektionsjackorna”. Krokodiltröjorna hade jag inte förrän jag började i
gymnasiet och då hade man även Caravanvästar och skor
med 25-öringar därframme. Upp till tretton med Ulf Elving lyssnade man på och
sedan Clabbes radioprogram, helig tid annars spelade man in dem. Tidningen som
var nummer ett på vår skola var Starlet, Veckorevyn kom mycket senare. Vem
minns inte de hemska duscharna som var en korridor man fick springa igenom och
killarnas kamp att titta genom nyckelhålet(även vi tjejer försökte det). Sockeplast minns man med som en mardröm, usch! Vi ska inte
tala om vår matsal. Där man leddes dit i två led av vår militäriska fröken. Vi
hade två fröknar, en gammal och en yngre, lite likt Palin och hans Tompor. Den militära fröken Rut fick oss att alltid stå i
två led. Varje morgon fick vi stå bakom bänken och sjunga till tramporgeln,
”Den klara sol går åter upp”. I matsalen hade vi vägmärken som vi måste följa,
ni vet väjningsskylt, stopskylt, enkelriktat mm. Maten slevades upp av arga
mattanter i allt förstor mängd och vi fick sitta
tills vi hade ätit upp. Jag mins med fasa de bruna bönerna och fisken.
Öknamn
tas i boken upp som ett malmöitiskt särdrag(sid 167), där malmöiten trycker
till med ”nåt som naglar fast, som plockar ner. Du ska inte tro att du är
något. Det föder en medvetenhet om att gör man det minsta fel, avviker i
utseende, klädsel, dialekt, så sätter det sig i namnet, blir till ett hån.” På
det har jag många exempel från min skoltid. Vår syslöjdsfröken hade en lång
hals och blev kallad gåsen, rektorn var lång och såg ut som en räka, därav namnet räkan, fysikläraren var liten och hårdhänt och
fick öknamnet stålmusen. Listan kan bli lång. Det
hemska är att idag minns man inte deras riktiga namn utan bara öknamnen.
Livsfrågeproblematiker
Den
bärande problematiken tycker jag är klasskampen i likhet med Var det bra så? Av
Lena Andersson. Titeln Underdog syftar på alla oss som slår underifrån och inte är
födda med en silversked i munnen. Det är vi som sparkar på stenarna framåt i
livet. Precis som Johan gör i boken. När hans far lämnar Johan igen, blir han
en sten att sparka på. Författaren talar om ”stenkickarklassen”. För att visa
sin frustration och sin ilska finns det alltid en sten att sparka på. Allt är förutbestämt,
så lilla vän det är bästa att du stannar vid din läst. Tro inte att du kan
komma någonstans i livet! Det började med Per-Albin Hansson och folkhemmet,
även det en Malmöpåg. Alla ska ha samma chans att bo
bra, gå i skolan, få ett bra arbete osv. Detta ledde till miljonbyggena runt om
i Sverige, flourtanterna i skolan och
industrisemestern. Kan man inte sola på Rivieran, så kan man sola på Ribban.
Det är väl självklart att fler har fått en chans att utbilda sig, kanske fått
ett bra arbete och flyttat till en vila med familjen, de två barnen och hunden.
Att flytta till medelklassområden som Staffanstorp och Bara utanför Malmö som
också började växa upp på 70-talet. Men fortfarande visar universitets
statistik att endast ett mindre antal från arbetarklassen läser vidare. Kan man
inte slita sig loss, ta sig upp för stegen? Handlar det om att våga? Att ha en vilja att inte knäckas? Monica hade ett läshuvud och
en kämparanda, studerade 3 år universitetet för att bli läkare, får sedan ett
barn och har hamnat på samma punkt som hennes mor var när Monica föddes för 23
år sedan. Vad blev det av Monica? Något vi inte får veta. Dock får vi veta att
hon är lycklig och hon säger: ”Fan, Johan, ….meningen
med livet är att få ungar”(Sid 388). Men frågan är
egentligen inte om man blir lycklig av att läsa vidare för att få ett sk ”fint” arbete utan att alla
arbeten måste bli accepterade och mer rättvist lönesatta. Nöjda blir vi
människor aldrig. När vi har tillräckligt med mat, tak över huvudet och kläder
så behöver vi något nytt. Det tar aldrig slut.
Den
andra problematiken är ”Mammor”. På sidan 388 står ”frånvarande farsor – varför
är det aldrig någon som säger något om det fina med närvarande morsor?” Boken är enligt mig även en hyllning till dessa
fantastiska mammor. De som alltid finns där för dig oavsett vad som händer. De
som arbetar så det värker i kroppen, men ändå går hem och lagar mat. De som
verkligen borde få nobelpriset. I boken beskrivs Johans mor Bodil med en kärlek
som lyser genom sidorna. Min största hjälte och den jag ser mest upp till av
alla människor i världen är min mor. Nu har hon blivit så sjuk att hon inte kan
vara ett stöd för mig längre utan jag har blivit hennes stöd. Det är otroligt
jobbig att bli mor till sin mor.
Boken
handlar också om Malmös utveckling från Industristad till vad? För några dagar
sen lämnade Kockumskranen Malmö och det känns konstigt. Var är Malmö på väg?
Att bli de rikas lekplats. Frågan är vad som händer
med de rika i börsraset. Till och med Percy Nilssons företag skakas nu. Han som
så till att Malmö fick ett ishockeylag i elitserien och skulle bygga ett nytt
stadion. Hyrorna i innestan har gått upp med på vissa ställen 300%. Alla trendiga affärer tar över innerstaden och de
vanliga affärerna flyttar eller läggs ned. Min massör har länge haft en lokal i
innerstan. Nu höjdes hyran 60 % och tvingade henne att flytta. Alla gamla
kvarter är snart rivna i Malmö, undantag gamla väster. Istället slåss det upp
nya glasmonster. Frågan är var vi är på väg? Det heter att man ska inte hindra utvecklingen!
Språket
Det
är en bok man sträckläser. Texten är ganska lätt, men de långa meningarna
stället till problem precis som dialogerna utan talstreck
eller citattecken. Men när man har kommit in i boken vänjer man sig vid
Torbjörns språk. Texten är beskrivande av de olika miljöerna i Malmö, men även
berättande.
Berättaren och fokalisatorn
Även
i denna bok finns en ramberättelse. Där är Berättaren den vuxne Johan som då är
en berättare utanför diegesen, en extern berättare
och en extern foklaisator. I berättelsen finns den
unge Johan som finns i diegesen och är då en intern homodiegetisk berättare
I undervisningen
Boken
kan mycket väl användas i undervisning på högstadiet. Dock är det svårt att
kräva att alla ska läsa boken. Antingen får man använda den att läsa högt ur
eller får man ta ut vissa kapitel som vi kan diskutera. Det är intressant för
ungdomar att veta och jämföra hur det var när barn växte upp på 70- och
80-talet. Den blir ju än mer intressant för mina elever som bor i Malmö. Där
kan vi även använda den som en del i historieundervisningen. Hur såg det ut i
Malmö på 70-talet? Vad var Kockums? Strumpan? Varför kan man inte längre kalla
Malmö en industristad? Vad är Malmö nu?
Man kan även jämföra vad man arbete inom på 70-talet och vilka yrken som
är vanligast idag? Vilka är elevernas framtidsyrken?
Kläder:
Välja
kapitlet som handlar om kläder och göra ett tema med Kläder. Hur
klädde man sig på 70- och 80-talen. Hur är modet i dag? Vilka likheter
finns? Skillnader? Varför går mode igen? Här kan man mycket väl utnyttja
frökens gamla foton och alla eleverna kan få sig ett skratt?
Mat:
Man
kan intressera sig för matbespisning i skolan. Hur ser det ut idag? Har man
alltid fått mat i skolan? Hur såg det ut på 70-talet?
Fritidsintressen:
Vad
gjorde man på fritiden på 70- och 80- talen och vad gör man idag? Finns det
några likheter och skillnader.
Man
kan utveckla detta i det oändliga och även tala om kompisar, översitteri,
mobbning. Det finns mycket att plocka ut boken även om man inte läser hela. Man
kan även blanda in föräldrarna. Eleverna kan få i uppgift att fråga sina
föräldrar och det blir extra intressant i min klass eftersom mina
elvers föräldrar kommer från
hela världen.
Ingalill